lina bergeskans tano

Jag ogillar dessa klyschiga termer fruktansvärt mycket. Varför ska allting förändras bara för att almanackan visar nytt år? Det är precis samma sak som när en vanlig söndag övergår till måndag. Vill du förändra något måste du ändå börja med mig själv, vill du det inte att denna förändring ska ske tillräckligt mycket kommer du inte lyckas denna gång heller. Oavsett om almanackan visar 13 juli eller 13 januari. Men all cred till er som lyckas - absolut! 

2012 har för mig varit det mest händelserika året så länge jag funnits till. Jag har aldrig mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig haft så roligt som jag haft. Antalet sömnlösa nätter är garanterat fler än vanliga nätter. Det finns så mycket att fundera över, det händer så mycket runt om kring oss. Ibland önskar jag att det fanns en pausknapp, så man kunde stanna omvärlden och ta in allting som förändras - och lära sig njuta mer av vardagen. 

 

 

Det ligger så mycket sanning i den raden från Lars Winnerbäcks låt. Jag tycker det är jättebra att man alltid strävar framåt, samtidigt som man borde lära sig mer att leva nu. Vi vet inte vad som händer nästa vecka, imorgon eller om tjugo minuter. Allting kan ta sån ofattbar vändning på så kort tid.

 

Jag är så glad att 2012 var på det sättet det var. Såhär i efterhand. Även om det inneburit många svordomar, svett och tårar. För jag har kommit så långt med mig själv. Jag har tagit studenten, flyttat hemifrån till min första egna lägenhet, jobbat mer än fulltid. Efter vägen har man tappat många vänner, samtidigt som många nya tillkommit. Och nånstans står jag ändå fast vid att allting händer av en anledning. 

 

Det är inte lönt att lägga energi på människor som bara utnyttjar dig, i slutändan handlar det ändå om givande och tagande - och får du ingenting tillbaka så ska du inte ge något av dig själv. Easy talking. 

(Förhoppningsvis) alla kommer någon gång i livet till den period jag känner att jag har gått igenom - en förändring. Eller ett steg ut i vuxenlivet? Ansvarstagande får en helt ny innebörd. Det är inte längre någon som säger åt dig vad du ska göra och inte göra, ingen som påminner dig om vardagliga sysslor. Ingen som längre tar beslut åt dig och knappt någon som är med och påverkar dem längre. 

 

Så många gånger (dagligen) då man brinner och gråter inombords för att man gjort fel, eller tagit fel beslut - men nu finns det inte längre någon annan att skylla på. "Gör om, gör rätt" - så många gånger man fått höra det och velat nacka den jäveln som myntat det uttrycket. 

 

 

 

..och denna ständiga längtan bort. Trycket som lägger sig över bröstkorgen, ångesten som sätter in och hjärtat som känns som att det är påväg att brista varenda gång du är villig att känna något. 

 

Det är nog bara mänskligt. 

Och ett tecken på att vi lever.